Sengångaren är inte särskilt ”sen”, eller som det engelska namnet ”sloth” antyder – någon slöis. I varje fall inte då den får leva i frihet. Det visar ett forskningsprojekt, där forskarna studerat hjärnaktiviten under sömn hos några sengångare i Panamas regnskogar.
Sömnstudier
Tidigare sömnstudier av sengångare har gjorts i fångenskap. Där sov djuren under ca 16 av dygnets 24 timmar, vilket kan tyckas göra sengångaren till det perfekta djuret för sömnstudier. Men resultatet blev ett annat då forskarna istället utrustade några sengångare i frihet, med olika typer av mätinstrument för att mäta hjärnaktiviteten.
Efter knappt en vecka kunde man konstatera att fria sengångare sover ungefär sex timmar mindre per dygn än sengångare i fångenskap. Ingen större skillnad gentemot flera andra däggdjur, vill säga. Å andra sidan är det många däggdjur, om inte alla, som blir betydligt slöare i djurparker än ute i det fria. Så sengångaren är inte ensam om det heller.
Levnadsmönster
Sengångaren hänger alltså inte upp-och-ner i sina tropiska träd och sover mest hela tiden, för att äta något blad emellanåt. Visst tillbringar den sin mesta tid uppe i träden, där den genom sitt goda luktsinne kan lukta sig till vilka grenar som är ruttna, respektive hållbara. Och när den flyttar sig omkring bland grenarna och söker efter frukt och annat ätbart, går det inte snabbare än cirka, 0,5 km i timmen. Samma hastighet har den då den ibland går ner på marken.
Sengångaren simmar dock snabbare än så, såväl bröst- som ryggsim, ibland bortåt en kilometer åt gången. Sin goda simförmåga har den bland annat nytta av då de områden den lever i översvämmas. Den kan då relativt säkert förflytta sig mellan träden.
Speciellt för sengångaren är att dess ryggkotor är försedda med extra kraftiga ledutskott, och dessutom är fler än övriga däggdjurs. (Särdrag den delar med bältan och myrsloken.) Något den har god nytta av då ryggen är utsatt för ganska stor påfrestning, då djuret tillbringar så mycket av sitt liv hängandes i träden.
Forntida jättar
Fossilen visar att det i forntiden fanns arter betydligt större än dagens sengångare. Jättesengångaren kunde exempelvis bli upp till sex meter lång och väga flera ton. Fossil av marklevande sengångare har hittats upp till de nordligaste delarna av Nordamerika, bland annat i Alaska. Några av dessa jättar, de så kallade jättetrögdjuren och grotttrögdjuren, levde kvar i Sydamerika vid tiden för istiden, men dog sedan ut, av okänd anledning.
Brist på spårämnen
En teori som lagts fram om grottrögdjurens utdöende, efter att man undersökt deras exkrementer, är att de blev sjuka och dog på grund av brist på spårämnen, framför allt kobolt och koppar. Jämförande undersökningar med nutida däggdjur har visat att dessa metaller finns i normala mängder hos nutida däggdjur, men saknades helt hos grottrögdjuren.Vidare har undersökningar från Australien och Nya Zeeland visat att om betet inte innehåller så mycket kobolt och koppar, att får och nötboskap får i sig det i tillräckliga mängder, blir djuren sjuka och dör ganska ofta.
Undersökningar av grottrögdjurens exkrementer tillika med en pollenanalys, från den tid djuren levde, visar att de levde i torra och trädfattiga stäpplandskap. Då det är grundvattnet som löser ut de svårlösliga koppar- och kobolthaltiga salterna ur marken kan det torra klimatet förklara varför gräsets rötter inte kunde dra åt sig dessa, så att de kom djuren till godo.
Viktigt samspel i naturen
Även om detta endast är en av flera teorier som lagts fram, ifråga om grottrögdjurens utdöende, visar dessa undersökningar hur viktigt samspelet i naturen är. Och att många okända faktorer kan spela in ifråga om olika arters överlevnad i naturen. Kanske att lika, till synes små förändringar i ett känsligt samspel, ligger bakom andra djurgruppers gåtfulla utdöende. Små eller stora förändringar, i klimat och levnadsförhållanden I det förgångna, kan också lett till att olika djurgrupper ibland ändrat sitt beteende, eller flyttat till nya områden. Något som ofta sker även i våra dagar.
Källor:
http://rsbl.royalsocietypublishing.org/content/4/4/402.full.pdf
http://www.physorg.com/news129968348.html
Djuren värld, Förlagshuset Norden AB 1972, band 12
https://en.wikipedia.org/wiki/Sloth
https://en.wikipedia.org/wiki/Ground_sloth
Foto ovan, pixabay.
Nutida sengångare blir cirka 60-70 cm långa, och väger 4-9 kg. (Foto till vänster pixabay, till höger wikipedia).
Fossilfynd visar att forntidens jättesengångare kunde bli upp till sex meter lång och väga flera ton.
Skelett av stor sengångare från La Brea Tar pits, nu på Smithsonian Museum, USA (till vänster). Klo från jättesengångare, på Creation Adventures Museum Florida, USA (till höger).