Pekingmäniskan har blivit äldre igen. Det blir hon titt som tätt. Ibland blir hon yngre, så någon säker ålder är lite svårt att fastställa. Den nu sist ”fastställda” åldern ligger på 770 000 år, runt 250 000 år äldre än sist.
Nu är det inte fossilen av Pekingmänniskan som daterats på nytt, då originalen av dessa är försvunna sedan länge. De försvann under oklara omständigheter någon gång under andra världskriget. Det forskarna försöker fastställa är åldern på den grotta i kinesiska Zhoukoudian där fossilen hittades en gång i tiden.
Pekingmännsikan är långt ifrån det enda fossil vars ålder omdaterats ett antal gånger. Ett av de mest kända exempelen är de fossil som kommer från Sterkfontein-grottorna i Sydafrika. Här har diskussionen om åldern på de klippor där man hittat fossilen pågått under flera decennier, och tidskillnaden har ibland rört sig om en miljon år eller mer. Osäkerheten hänger bland annat ihop med att den vulkaniska aktiviteten varit stor i området. Likt dateringen av Pekingmänniskan har flera olika dateringsmetoder använts, och inte sällan heter det att ”en ny, säkrare dateringsmetod” har använts.
Exemplen ovan visar på osäkerheten och problematiken med de olika dateringsmetoderna. Att osäkerheten som sådan kommer fram i de vetenskapliga studierna och artiklarna är dock ingenting negativt, tvärtom. Det känns ”säkrare” än då en bestämd ålder fastslås tvärsäkert.
Källor:
Nature 2009 vol 458 sid 198-200, Shen et al. (http://www.nature.com/nature/journal/v458/n7235/abs/nature07741.html)
Science 2003 vol 300 sid 562 och 607-612.