När kvastfeningen först upptäcktes i närheten av Madagaskar år 1938 gav det stora rubriker inom forskarvärlden. Man hade då trott att den varit utdöd i omkring 70 miljoner år. Men här fanns den alltså kvar, livs levande.
Efter det har ett flertal nya fynd gjorts av såväl levande som fossila exemplar. De senaste i raden består av fossil och har gjorts i närheten av den engelska staden Bristol. Kvastfeningarna hittades tillsammans med en mängd fossila ben och tänder från andra fiskar (till största delen hajar) samt havsreptiler.
Även den första fossila kvastfeningen hittades i England. Året var 1839, och sedan dess har man hittat fossil av den på alla kontinenter utom Antarktis, vilket visar att kvastfeningen i det förgångna hade en betydligt större spridning än idag. Mycket om kvastfeningens levnadsvanor är fortfarande okänt, då de lever på djupa vatten. Att studera den i akvariemiljö har inte heller varit möjligt, då uppfiskade exemplar endast överlevt några timmar. Att se kvastfeningen ”live” är därför inte så många förunnat. Man har dock lyckats filma några av dem vid ett par tillfällen.
Men det man vet är bland annat att kvastfeningen lever vid branta klippstränder i snabbt strömmande vatten i en temperatur av 13–20°C. De skaftförsedda fenorna kan vickas från sida till sida och runt den egna axeln, och används av kvastfeningen för att hålla balansen i vattnet. Fisken är blå med vita prickar, har en inre befruktning och föder levande ungar. Ett av de största exemplar man funnit var en hona som vägde 98 kg, med 26 ungar, drygt 30 cm långa vardera.
Fossila kvastfeningar är sällan längre än 50 cm, medan de nutida kan bli bortåt två meter. (Ofta är förhållandet annars det motsatta, att fossila exemplar av både djur och växter är större än de som lever idag.) Även de nya fossilfynden i Bristol, som består av flera olika storlekar, är mindre än de nutida.
Källor:
http://phys.org/news/2015-10-fossil.html
http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0016787815001017
Foto: Kvastfening på Naturhistoriska i Göteborg.