Myror är bra på samarbete. Det är känt såväl från fordom tider, som i ständigt nya forskningsstudier. Det gäller såväl i det egna myrsamhället, som i symbios med andra arter, inte minst tillsammans med växtriket.
Ett av den senaste tidens exempel är en studie om myror i symbios med en köttätande växt i Indonesien. Här håller myrorna växtens blomkorgar rena och fria från skadedjur, varmed korgarna blir både fler och större. Växten får på så sätt mera näring och större lövyta att fånga upp solljuset. Myrorna för sin del får bostad och tillgång till värdefull nektar.1 Växtens latinska namn är Nepenthes bicalcarata, och ingår i kannrankesläktet. Myran, vars latinska namn Camponotus schmitzi, ingår i släktet hästmyror.2, 3
Ett annat exempel där myror samarbetar med växter är Östafrikas akaciaträd. Där agerar myrorna som fientliga vaktsoldater gentemot olika insekts-angrepp på träden. I gengäld får myrorna skydd och näring genom träden. Forskarna tror sig också ha funnit att trädets knoppar sänder ut kemiska signaler till myrorna då det är dags för pollinering. Myrorna träder då åt sidan och släpper fram de insekter som behövs för att pollinera träden. När detta är klart kan myrorna återinta sin vaktposition.4
Även bladskärarmyrorna i Sydamerika har ett väl fungerande samarbete med växtriket. De skaffar sin näring genom en speciell svamp, som myrorna själva odlar i sina kolonier. Varje myrsamhälle är uppbyggt på en liten bit svampmycel, som myrdrottningen tar med sig från sin hemkoloni. Svampen i sin tur lever av regnskogens färska blad som myrorna hämtar, tuggar sönder och sedan sprutar ut kemiska substanser och näringsämnen över. Myrorna skyddar också svampen mot omvärldens hot och rensar den från ogräs och konkurrerande svampar. Svampen är full av enzymer som bryter ner bladens hårda cellulosa och förvandlar den till mer myrvänliga sockerämnen, något som myrorna själva inte har någon möjlighet att klara av. Genom detta precisionsfyllda samarbete överlever både myror och svamp.5, 6
Källor:
1. http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0036179
2. https://en.wikipedia.org/wiki/Nepenthes_bicalcarata
3. https://en.wikipedia.org/wiki/Camponotus_schmitzi
4. Nature 1997 vol 388 sid 165-169.
5. Djurens värld band 3, Förlagshuset Norden 1973 sid 515..
6. Hölldobbler & Wilson “Journey to the Ants, Harvard University Press 1994. Nature 1999 vol 398 april 29 och 22.
Foto ovan, pixabay