Bettet från de forntida sabeltandade kattdjuren var inte särskilt kraftigt, åtminstone inte beträffande käkarnas muskelstyrka. Det fastslår de senaste forskningsrönen. En hastig blick på tändernas konstruktion visar att dessa knappast var bra att bita med. Den annorlunda, och får vi kanske säga missbildade formen, berodde förmodligen på någon sjukdom. En tanke som ytterligare förstärks då man betänker tidigare forskningsrön som visat att benen inte var lämpade att springa med. Något som knappast stämmer på dagens olika kattdjur.
Så kanske var dessa sabeltandade, nu utdöda kattdjur inte så farliga när allt kommer omkring, fastän de ofta skildras som sådana. Så här beskriver exempelvis Fenton och Fenton i ”The Fossil book” 1987, det mest berömda av dem alla – Smilodon, som fått sitt namn efter grekiskans ”knivtand”. ”Smilodon sprang inte omkull bytet, eftersom benen inte var uppbyggda för att springa snabbt. Vi tänker oss den som ett djur som låg på lur nära träddungar och vattenhål, för att kasta sig över jättesengångare och andra byten. Starka framben och klor grep tag i ryggen på bytet, medan tänderna gång efter annan högg ner i ryggen, och rev upp naggade sår som blev allt djupare. Alltmedan de gapande käkarna delvis stängdes igen.”Men fantasifulla skildringar likt dessa, om de sabeltandade kattdjurens kraftfulla bett, ska vi alltså nu kunna lämna bakom oss, enligt den senaste forskningen.
Källor:
- PNAS 2007 vol 104 sid 16010-16015.