Störst är inte alltid farligast! Det gäller såväl djur som fåglar, och även de sistnämndas näbbar! Ibland kolossalt stora sådana!
Ett exempel är den numera utdöda jättefåglen Gastornis, eller Diatryman. En nyligen utförd isotop-studie på jättefåglens fossil visar att den troligen var växtätare. Tidigare har den ofta setts som en rovfågel, som använt sin stora näbb att hugga tag i bytet och knäcka dess nacke.
Tanken om Gastornis som växtätare är inte ny. En teori som tidigare lagts fram är att näbben använts, bland annat till att knäcka kraftiga nötter. Forskarna är även tämligen överens att Gastornis inte varit kapabel att jaga något byte, därtill var den alldeles för stor och tungt byggd. Likt andra jättefåglar var den inte heller flygkunnig. Diatryman, som den också kallas, levde i Nordamerika och Europa och kunde bli över två meter hög. Vissa forskare anser den vara släkt med tranorna, och den kallas därför också för jätterovtrana.
Ett annat exempel på en forntida fågel med jättenäbb, som de flesta forskare tror livnärde sig på växter, är Bullockornis – en av Australiens utdöda jättefåglar. Bullockornis beräknas ha vägt cirka 250 kg och hade en kolossal, knivskarp näbb och väldiga käkmuskler. Med en sådan näbb skulle fågeln med lätthet kunnat skära genom,och klippa av, hårda växtdelar och grenar, samt knäcka hårda nötter och frökapslar. Med en höjd på två och en halv meter skulle den också med lätthet ha nått upp till buskar och småträd.
Källor:
http://phys.org/news/2013-08-terror-bird-beak-worse.html
New Scientist vol 166 maj 27 sid 36-39, Pain S 2000 “The demon duck of doom”.
http://en.wikipedia.org/wiki/Gastornis
http://en.wikipedia.org/wiki/Bullockornis
Fotot ovan: