Rekonstruktion av pteranodon, pixabay
Fossil från flygödlor har hittats i många olika storlekar och varianter, där levnadssättet och matvanor varierat mellan olika arter och släkten. En av de mest kända är Pteranodon, med ett vingspann på åtta meter, en kropp på tre och ett huvud på 180 cm. De största exemplaren av flygödlor, Quetzalcoatlus och Hatzegopteryx, hade ett vingspann på 12-14 meter.
Mest lika stor som dessa var en flygödla man hittat fossil från i kanadensiska kritalager, för en tid sedan. Fossilen kommer från ett par olika individer, varav de flesta från en yngre flygödla med ett beräknat vingspann på cirka fem meter. Medan ett större nackben tros komma från en vuxen individ med ett beräknat vingspann på bortåt tio meter. Dessa fossil har nu klassificerats till samma grupp flygödlor som Quetzalcoatlus och Hatzegopteryx, och givits artnamnet Cryodrakon boreas.1
Hur dessa giganter till flygreptiler haft förmågan att ta sig till luften och flyga har länge diskuterats bland forskarna. Flera olika tester med modeller och datasimuleringar har gjorts, och olika teorier har lagts fram på hur det skulle varit möjligt. Ett exempel är en forskningsstudie där forskarna visade på en, för dessa flygödlor, helt egen teknik då de skulle lyfta från marken. Vilket de enligt forskarna skulle klarat då anatomin hos flygödlorna var helt annorlunda mot dagens fåglar. Tekniken var att lyfta på alla fyra – först något liknande ett stavhopp över vingarna med hjälp av benmusklerna, sedan upp i luften med hjälp av de kraftfulla armmusklerna. 2 ,3
En metod liknande denna finns även hos dagens vampyrfladdermöss.4 En annan likhet med fladdermössen var vissa likheter med vingmembranet. Hos pterosaurierna sträckte det sig från slutet av det förlängda fjärde fingret till benen. Membranet innehöll ett särskilt protein (actinofibril) som gav extra styrka åt vingarna och dess bärkraft.5 Dessutom hade dessa flygödlor, ett för dem unikt ben i handleden, kallat pteroid, som styrde vingens framkant.5, 6
En annan forskningsrapport, som publicerades för några år sedan, visar vilket högst avancerat andningssystem dessa flygödlor hade.7 Ett andningssystem med extra flygsäckar, förutom lungorna, vilka gav vingbenen extra tunna och ihåliga väggar. Ett begrepp kallat skelettpneumatik, vilket ökade flygödlornas flygförmåga. Den typen av ben är dock sköra och bevaras inte så lätt bland fossilen. Men de fynd som gjorts har lagt ökad förståelse bland forskarna för flygförmågan hos dessa giganter. Till pluskontot kommer den forskning som visar på att såväl lufttrycken som atmosfären var annorlunda tidigare i historien.8
Väl uppe i luften kunde dessa flygande reptiler – de största flygande djuren, som levt här på jorden – flyga över stora avstånd, även över vida kontinenter. Inte ens de största flygödlorna som Quetzalcoatlus behövde vara markbundna mer än de själva ville.
Källor:
1. https://phys.org/news/2019-09-reptile-species-largest-animals.html
2. http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0013982
3. http://www.physorg.com/news/2010-11-prehistoric-winged-beasts-pole-vaulted-flight.html
4. https://www.nature.com/news/2005/050314/full/050314-9.html
5. https://phys.org/news/2016-07-pterosaurs-big.html
6. https://royalsocietypublishing.org/doi/pdf/10.1098/rspb.2009.1899
7. https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0004497
8. http://brendans-island.com/blogsource/20140826ff-Documents/JExpBiol-1998-Dudley-1043-50.pdf
Rekonstruktion av Pteranodon på Smithsonian museum, USA (foto: Molén).
Avgjutning av ett fossil från Quetzalcoatlus northropis överarm, Smithsonian musem (foto: Molén).
Läs mer om flygödlor