En gång myrkott – alltid myrkott
Myrkotten (Pholidota) är en ganska trevlig liten krabat bland skapelsens mångfald. Biologiskt klassas den som en enda familj, uppdelad på åtta olika arter. Det mest speciella med pangolinen, som den också kallas, är att den ensam bland alla däggdjur täcks av hornfjäll. Som det svenska namnet anger liknar den en levande kotte. Särskilt kottelik blir den då den med hjälp av sin långa svans hänger uppe i träden.1-2
Levnadsmönster och försvarsmekanismer
Myrkotten är vanligen aktiv mellan skymning och gryning, men är ibland aktiv även på dagen. Marklevande arter vilar i underjordiska bon, vilka de antingen gräver ut själva eller övertar från andra djur. Bona kan ligga flera meter ner i jorden med långa tunnelsystem, som hos jättemyrkotten ibland kan vara 40 meter långa och ligga fem meter djupt ner i jorden.Vid slutet av tunneln finns ett klotformigt rum, med en diameter på upp till två meter, Ingången stängs med jord när djuret är på plats. Trädlevande arter vilar i trädens håligheter. Med hjälp av sina kraftiga klor klättrar myrkotten lätt uppe i träden, eller gräver ner sig i marken.
Pangolinen är ett skyggt och försiktigt djur. Blir den hotad försöker den nå sitt skyddade bo, eller rulla ihop sig till en boll. Blir den angripen attackerar den med svansen, med dess vassa fjällkanter. Likt skunken kan myrkotten även spruta en illaluktande vätska mot fienden, från sina analkörtlar. De långa, kraftiga klorna används dock sällan i försvarssyfte. Förutom funktionerna nämnda ovan, används dessa till att bryta upp myr- och termitstackar eller barken på träd där dessa insekter finns.
Termiter och myror viktigaste födan.
Myror och termiter är myrkottens huvudsakliga föda, vilka den fångar upp med sin långa, klibbiga tunga. Denna sitter förankrad i bäckenbenet, och stoppas in i en specialdesignad ficka inne i bröstet då den inte används. För att förhindra att myror kryper in i öron och näsborrar täpps dessa till med speciella muskler. Även då alltför många insekter krupit in mellan fjällen tar myrkotten musklerna till hjälp. Med hjälp av dessa kan den sätta sin yttre rustning i så våldsamma skakningar att krypen slungas bort.
Nyttodjur, men starkt hotat
Pangolinen fungerar som en naturlig skadedjursbekämpare, och spelar en viktig roll i att upprätthålla ett väl fungerande ekosystem. Då den gräver mycket i jorden förbättrar den också markkvaliteten genom att jorden blandas och luftas.
Tyvärr tillhör myrkotten en av världens mest hotade djurarter, något som länge varit relativt okänt. Till stor del beror dess hotade status på tjuvjakt och illegal handel, med såväl kött som fjäll. Numera har dock en rad myndigheter och naturvårdsorganisationer insett allvaret, och satsar hårt på att stoppa den omfattande tjuvjakten. Ett annat hot mot myrkotten är att deras livsmiljöer förändrats.3-4
Fossilfynden vittnar om samma myrkott då som nu
Myrkotten lever idag i Afrika och Asien, men fossila fynd visar att den tidigare funnits spridd även i Nordamerika och Europa. Det äldst daterade fossilet, som säkerställts som en myrkott, kommer från fossilrika Messels gruva i tyska eocenlager. Denna myrkott (Eomanis) var till såväl storlek som anatomi lik nutida myrkottar, ca 50 cm lång, med fjäll och grävklor och saknade tänder – precis som nutida. Analyser av det fossila maginnehållet visar dock att den åt mer växter än nu levande myrkottar.5
Från senare tids fossilfynd kan nämnas några från Mongoliet 6-7, samt ett från Rumänien 8-9.
Vid det första fossilfyndet i Mongoliet var forskarna till att börja med osäkra på vilket djur det rörde sig om. Några lutade åt bälta eller myrslok, medan andra trodde på just en myrkott. När man sedan fann ett nytt fossil, med ett mer komplett skelett, visade det sig mycket riktigt vara från en myrkott.
Fossilet från Rumänien (Smutsia olteniensis) har klassificerats till det nutida pangolinsläktet Smutsia, då det delar flera särdrag med nutida afrikanska arter inom släktet – steppmyrkotten (Smutsia/Manis temminckii) och jättemyrkotten (Smutsia gigantea). Fossilen från Tyskland och Rumänien är båda exempel på den tidigare globala spridningen av myrkottar.
1. https://en.wikipedia.org/wiki/Pangolin
2. Djurens värld, Förlagshuset Norden AB Malmö 1972, band 12 sid 48-59
3. https://www.wwf.se/djur/myrkotten/
4. https://www.wwf.se/nyheter/stoppa-handeln-med-myrkottar/
5. https://en.wikipedia.org/wiki/Eomanis
6. http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/02724634.2012.694319
7. http://phys.org/news/2012-08-fossil-skeleton-strange-ancient-mammal.html
8. https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/02724634.2021.1990075?journalCode=ujvp20
9.
https://www.sciencedaily.com/releases/2022/01/220110184834.htm
Stäppmyrkott (Manis temminckii). Lever i stäpptrakter och torra skogar, södra och östra Afrika. Status sårbar.
Vitbukig myrkott/trädmyrkott (Manis tricuspis). Lever främst i träd, västra och centrala Afrika. Status, starkt hotad.
En av de minsta i myrkottfamiljen,med en kroppslängd på ca 40 cm och en 40 till 50 cm lång svans. Vikten ligger mellan 1,8 och 2,4 kilogram. (Till vänster)
Jättemyrkott (Manis gigantea). Den största arten i familjen, kan väga upp till 35 kg och bli 130 cm lång.
Västra och centrala Afrika. Status, starkt hotad. (Till vänster)
Långsvansad myrkott (Manis tetradactyla). Trädlevande, afrikanska skogar. Status sårbar. (Till vänster)
Kortsvansad myrkott/kinesisk pangolin (Manis pentadactyla). Lever främst på marken, sydöstra Asien. Status, akut hotad. (Till höger)
Samtliga bilder, wikipedia