Dolksvanskrabban (Limulus polyphemus) kallas ibland för ett “levande fossil”, en term som används om djur och växter, som först enbart hittats som fossil, men sedan upptäcks livs levande.
Det mest förvånande i de upptäckterna är ofta att man tror att så lång tid förflutit mellan de fossila och de nyupptäckta exemplaren. Det man ofta inte tänker på är att även många av de djur och växter vi är vana att se levande omkring oss idag, också hittats som fossil. Listan med “levande fossil” kunde göras lång, och bara man har tillgång till fossil kan man lägga dem parvis med nu levande organismer och jämföra. Ofta är det inte mycket som förändrats.
Att dolksvanskrabban ofta fått epitetet “levande fossil” beror inte på att man funnit något nytt exemplar, efter att man trott att den varit utdöd sedan länge. Här beror det mer på att de fossila dolksvansar, som daterats till flera hundra miljoner år, är väldigt lika dem som lever idag. De spår som dolksvansarna lämnar efter sig i sanden är också vanliga som fossil. Det innebär att begravningen av spåren måste skett snabbt, eftersom dessa kunnat bevarats förstenade till eftervärlden.
I forntiden fanns dolksvansar i en betydligt större mångfald. Många arter har dött ut, men några få lever fortfarande kvar. Mest känd är den nordamerikanska dolksvansen, eller kungskrabban, som förekommer i rikliga mängder. Under parningstiden,vid högvatten om våren, kan nordamerikanska östkusten vimla av dolksvansar. Och efter det att honan grävt ner sina ägg i sanden, vänder hon tillbaka ut i havet. På stranden har hon då lämnat kvar små ringar av sten, som markerar de nya dolksvansarnas gömställen. Den nykläckta larven saknar den vuxna dolksvansens svanstagg, och kallas ofta trilobitlarv på grund av sin likhet med fossilen från de utdöda trilobiterna.
Dolksvansen simmar med kroppen upp och ned, men är rättvända när de kryper på bottnen. De är utrustade med fem par kraftiga gångben, med vilka de gräver efter föda, som exempelvis maskar och musslor. Det svenska namnet dolksvans kommer från den dolkliknande svansen, som används att för att återta jämviktsläget om dolksvansen råkat falla på rygg. Det engelska namnet “hästskokrabba” har den fått efter den hästskoliknande delen av framkroppen. Men trots namnet är detta djur ingen riktig krabba, utan den är mer lik spindlar och skorpioner.
Källor:
http://www.sciencedaily.com/releases/2008/02/080207135801.htm
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1475-4983.2011.01103.x/abstract;jsessionid=76 B3A89857A7AAF6354BDFF9741DA089.d03t04
http://en.wikipedia.org/wiki/Horseshoe_crab
Bild ovan: Fossil hästskokrabba med fotspår (foto, Molén).
Nutida hästskokrabbor, foton pixabay.