När blåvalen söker efter föda – mestadels krill – dyker den, med hjälp av sina starka ryggmuskler som rör den bakre delen av kroppen och stjärtfenan upp och ned, lodrätt ner i havsdjupet till ett maximalt djup av cirka 200 meter. Väl uppe vid ytan igen blåser valen ut den varma luften från lungorna, upp till 9 meters höjd. 
(Valens så kallade blåshål, motsvaras av näsborrarna hos andra djur.)
Nu har några forskare vid Stanford universitetet mätt blåvalens hjärtslags hastighet då den dyker, genom att fästa sina mätinstrument på en 22 meter lång hane. Man registrerade då att då valen dök ned i havsdjupet slog dess hjärta endast två slag i minuten. För att sedan öka till 37 slag då den åter kom upp till ytan.
Ännu en intressant forskningsstudie av detta imponerande däggdjur med så många unika funktioner. För att nämna några är andningsapparaten och blodkärlssystemet mycket välanpassat till livet i vatten och dykning på stora djup. På större djup mildrar också späcklagret, genom sin elasticitet, trycket på ömtåligare inre organ.
Och tittar vi på valens öga är det anpassat så att de ljusstrålar som når genom havsvattnet fokuseras på näthinnan. Hörselsinnet är mycket högt specialiserat för att uppfånga ljudvågor under vatten. Bland annat är örontrumpeten försedd med stora utvidgningar, fyllda med en skumliknande blandning av slem och olja, blandad med en massa små luftblåsor. Dessa förhindrar ljudvågor, som utifrån träffar andra delar av huvudet än öronöppningen, att reta hörselöppningen. Även ovan vattnet har valen god hörsel.
Valskinnets ytskikt är konstruerat så att vattenflödet strömlinjeformas utmed sidorna – ja listan kan göras lång. Klart är att blåvalen är ytterst väl designad för ett liv i vattnet – att simma och dyka obehindrat i de stora havsdjupen. 
Foton, wikipedia
Källor:
https://phys.org/news/2019-11-blue-whale-heart.html
https://www.pnas.org/content/early/2019/11/19/1914273116
Läs mer om blåvalen och andra valar